Så nu har en helg till gått. Imorgon börjar vardagen igen efter alla röda dagar och allt vad det är. Och på tisdag börjar Naima på dagis igen.. Skönt! Inte för att jag inte vill ha henne hemma utan för att hon klättrar på väggarna nu och behöver stimuleras.
Vi har inte gjort många knop denna helg. Städat bort julen, satt upp nya gardin och annat som måste göras.
Bästaste Hampus, Maria och Isabelle var hit och fikade igår. De är det bästa vi har! Fick några kort på barna också.
Edvin har krypit lite mer men det går fortfarande fortare att åla...
Våran motorvärmarkabel blev stulen... Igen! Blir galen snart!
Snart åker jag till Härnösand också... Det ska bli kul men fy vad jag kommer sakna mina älsklingar här hemma.
Nu ska jag gå och hjälpa Evert med maten och Naima vill ha datorn för att titta på Nalle Puh. Våran dvd tog ju och gick sönder... Suck!
söndag 10 januari 2010
torsdag 7 januari 2010
Förlossningsberättelse Edvin
Eftersom Marita skulle ta studenten den 20 maj i Järpen och Naima skulle följa med mamma dit så åkte vi till Hammerdal den 19 maj för att inte behöva kliva upp så tidigt.
På kvällen hade jag lite förvärkar som kom och gick och tidvis gjorde de riktigt ont men de gick hela tiden över.
Vi gick och la oss rätt sent och jag kunde inte somna. Låg och kände på magen och kom på att det var länge sen jag kände bebis så jag började puffa på magen för att väcka bebis. Men inget hände. Slumrade till någon stund och vaknade igen. Puffade men fortfarande inget. När jag hållit på så hela natten och klockan var väl ungefär 5 så väckte jag Evert och sa att jag inte känt bebis sen dagen innan. Han tyckte vi skulle ringa förlossningen eftersom jag fortfarande hade värkar. Inte starka men regelbundna. På förlossningen tyckte de att jag skulle komma in så de fick kolla att allt var bra med bebis. Vi sa till mamma att vi skulle åka och sen for vi. Jag var sjukt orolig och mådde verkligen inte bra på vägen in. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och de satte ctg på en gång för att se om de hittade några hjärtljud. Äntligen kunde jag pusta ut. Såg även på ctgn att värkarna kom ca var 5 min och varade en halv minut.
Barnmorskan tyckte att bebis verkade lite slö så hon ville att en läkare skulle kolla med ultraljud om det fanns tillräckligt med vatten. Vi väntade och väntade och värkarna var som förut. Läkaren kom in och han tyckte det såg ut som det var lite lite vatten så han ville att överläkaren skulle kolla också. Och även överläkaren tyckte att det var för lite vatten så det bestämdes att de skulle ta hål på hinnorna för att starta förlossningen. Men först tyckte de att vi skulle åka och äta något och gå på stan en sväng för att se om det startade av sig själv. Kl 1 skulle vi vara tillbaka.
Vi tog och for och åt kebab och shoppade det sista. Åkte på barnens hus och köpte en filt till bebis. Sen åkte vi tillbaka på förlossningen och fick ett rum inne på bb för att jag skulle passa på att sova en stund. Det hade ju inte blivit så mycket sömn natten innan. Men jag var alldeles för spänd för att kunna sova något men jag vilade en timma eller så.
Vid 12.50 kom en barnmorska och hämtade in oss på förlossningen och 13.00 gjorde de en ctg för att se att allt var bra.
13.18 stack de hål på hinnorna och jag hade då öppnat mig 4 cm. Alltså inget sedan vi kom in. Det kommer inte så mycket vatten just när hon tar hål på hinnorna. Men sedan 13.41 får jag värkar och då kommer det massor av klart, fin vatten. Har värkar var tredje minut men de är inte så starka. Kl 14.06 kliver jag upp ur sängen och ställer mig vid en EVA-stol. Värkarna fortsätter att komma ca var 3 minut. Jag blir irriterad på ctg:n för att den inte visra när jag har värk och kl 14.42 kommer bm in och ändrar den. 14.45 går jag och kissar. Jag undersöks och jag har inte öppnat mig något mer så 15.00 bestämmer bm att det ska sätta värkstimulerandedropp. Sen börjar helvetet. Värkarna går i varandra och jag har inte en chans att vila emellan. Jag ber och bönar att de ska stänga av droppet men inge lyssnar. När de sen undersöker mig kl 17.03 har jag bara öppnat mig en cm. Jag är på väg att ge upp men kommer på att jag bestämt mig innan för att prova en pilates boll. Och gud så skönt det är. Jag kan sitta på bollen vid sängkanten och Evert masserar mig på ryggen med en riskudde samtidigt som jag andas och rullar på höfterna och stoppar huvudet i sängen. Evert säger att han tyckte att det var jättejobbigt att jag gjorde så men det var mycket lättare att ta värkarna när jag var helt uppe i mig själv. kl. 17.45 har jag öppnat mig 6 cm. nu börjar det göra riktigt, sjukt äckligt ont och jag ber om lustgas. Tycker inte att den tar lika bra som den gjorde förra gången och det berodde nog på att jag inte kunde se när värkarna kom eftersom inte ctg registrerade rätt. Jag fortsätter att profylaxandas i masken när jag har värk vilket är nästintill konstant. Mer om hjälp men de säger att de inte kan göra något. Evert tycker att det är jobbigt eftersom jag är så borta och inte svara när de frågar mig saker. Men jag tyckte bara att de störde mig. Jag hörde va de sa men när jag var tvungen att svara så tappade jag koncentrationen och tappade fattningen. Värkarna går i varandra och jag har fruktansvärt ont och precis som med Naima så hade jag bestämt innan att jag inte skulle ha någon ryggbedövning men till slut ville jag ha även de. Så bm gick för att ringa narkosen. Jag satt på bollen och helt plötsligt känner jag att jag måste krysta. Jag säger till Evert att nu måste jag kryst men han tror inte att vi är där riktigt än. Men jag säger till honom att han ska säga det till bm när hon kommer tillbaka. Bm blir lite chockad och säger till mig att läga mig på sängen för att hon ska kunna undersöka mig. Kl 18.58 är jag öppen 10 cm och jag får börja krysta. Vilken befrielse! Nu vet jag att det är nära och hur jag ska göra. Evert tycker fortfarande att jag är borta men jag var så kocentrerad på vad jag skulle göra och visste precis hur jag ville ha de. Narkosen hinner inte lägga någon ryggbedövning den här gången heller för 19.14 föds vår fina kille. Känslan när man får upp den mjuka, värma , våta kroppen på magen är helt obeskrivlig. Inget kan mäta sig med den lycka man känner. Det tar ett tag för moderkakan att komma ut den här gången också. Var så orolig innan att jag skulle spricka mycket den här gången också men det hade bara blivit en liten bristning. Inga stygn! Moderkakan kommer ut de tror att den är hel. Det skulle senare visa sig att det inte var så men det visste jag ju inte då. Edvin fick 9 och 10 i apgar och var hur fin som helst. Jag hade bestämt mig stt jag skulle må bra efter förlossningen så jag kunde duscha där och det gjorde jag också. Men först fick vi den berömda fikabrickan. Jag fattar inte att mackor är så gott när man fått barn. Vi var kvar på förlossningsrummet rätt länge för det blev personalbyte precis. Så vi passade på att ringa alla nära och kära. Hemma hos mamma var det studentfest och alla hälsade och grattade. Edvin åt hur fint som helst och jag kunde inte ha varit lyckligare!
På kvällen hade jag lite förvärkar som kom och gick och tidvis gjorde de riktigt ont men de gick hela tiden över.
Vi gick och la oss rätt sent och jag kunde inte somna. Låg och kände på magen och kom på att det var länge sen jag kände bebis så jag började puffa på magen för att väcka bebis. Men inget hände. Slumrade till någon stund och vaknade igen. Puffade men fortfarande inget. När jag hållit på så hela natten och klockan var väl ungefär 5 så väckte jag Evert och sa att jag inte känt bebis sen dagen innan. Han tyckte vi skulle ringa förlossningen eftersom jag fortfarande hade värkar. Inte starka men regelbundna. På förlossningen tyckte de att jag skulle komma in så de fick kolla att allt var bra med bebis. Vi sa till mamma att vi skulle åka och sen for vi. Jag var sjukt orolig och mådde verkligen inte bra på vägen in. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och de satte ctg på en gång för att se om de hittade några hjärtljud. Äntligen kunde jag pusta ut. Såg även på ctgn att värkarna kom ca var 5 min och varade en halv minut.
Barnmorskan tyckte att bebis verkade lite slö så hon ville att en läkare skulle kolla med ultraljud om det fanns tillräckligt med vatten. Vi väntade och väntade och värkarna var som förut. Läkaren kom in och han tyckte det såg ut som det var lite lite vatten så han ville att överläkaren skulle kolla också. Och även överläkaren tyckte att det var för lite vatten så det bestämdes att de skulle ta hål på hinnorna för att starta förlossningen. Men först tyckte de att vi skulle åka och äta något och gå på stan en sväng för att se om det startade av sig själv. Kl 1 skulle vi vara tillbaka.
Vi tog och for och åt kebab och shoppade det sista. Åkte på barnens hus och köpte en filt till bebis. Sen åkte vi tillbaka på förlossningen och fick ett rum inne på bb för att jag skulle passa på att sova en stund. Det hade ju inte blivit så mycket sömn natten innan. Men jag var alldeles för spänd för att kunna sova något men jag vilade en timma eller så.
Vid 12.50 kom en barnmorska och hämtade in oss på förlossningen och 13.00 gjorde de en ctg för att se att allt var bra.
13.18 stack de hål på hinnorna och jag hade då öppnat mig 4 cm. Alltså inget sedan vi kom in. Det kommer inte så mycket vatten just när hon tar hål på hinnorna. Men sedan 13.41 får jag värkar och då kommer det massor av klart, fin vatten. Har värkar var tredje minut men de är inte så starka. Kl 14.06 kliver jag upp ur sängen och ställer mig vid en EVA-stol. Värkarna fortsätter att komma ca var 3 minut. Jag blir irriterad på ctg:n för att den inte visra när jag har värk och kl 14.42 kommer bm in och ändrar den. 14.45 går jag och kissar. Jag undersöks och jag har inte öppnat mig något mer så 15.00 bestämmer bm att det ska sätta värkstimulerandedropp. Sen börjar helvetet. Värkarna går i varandra och jag har inte en chans att vila emellan. Jag ber och bönar att de ska stänga av droppet men inge lyssnar. När de sen undersöker mig kl 17.03 har jag bara öppnat mig en cm. Jag är på väg att ge upp men kommer på att jag bestämt mig innan för att prova en pilates boll. Och gud så skönt det är. Jag kan sitta på bollen vid sängkanten och Evert masserar mig på ryggen med en riskudde samtidigt som jag andas och rullar på höfterna och stoppar huvudet i sängen. Evert säger att han tyckte att det var jättejobbigt att jag gjorde så men det var mycket lättare att ta värkarna när jag var helt uppe i mig själv. kl. 17.45 har jag öppnat mig 6 cm. nu börjar det göra riktigt, sjukt äckligt ont och jag ber om lustgas. Tycker inte att den tar lika bra som den gjorde förra gången och det berodde nog på att jag inte kunde se när värkarna kom eftersom inte ctg registrerade rätt. Jag fortsätter att profylaxandas i masken när jag har värk vilket är nästintill konstant. Mer om hjälp men de säger att de inte kan göra något. Evert tycker att det är jobbigt eftersom jag är så borta och inte svara när de frågar mig saker. Men jag tyckte bara att de störde mig. Jag hörde va de sa men när jag var tvungen att svara så tappade jag koncentrationen och tappade fattningen. Värkarna går i varandra och jag har fruktansvärt ont och precis som med Naima så hade jag bestämt innan att jag inte skulle ha någon ryggbedövning men till slut ville jag ha även de. Så bm gick för att ringa narkosen. Jag satt på bollen och helt plötsligt känner jag att jag måste krysta. Jag säger till Evert att nu måste jag kryst men han tror inte att vi är där riktigt än. Men jag säger till honom att han ska säga det till bm när hon kommer tillbaka. Bm blir lite chockad och säger till mig att läga mig på sängen för att hon ska kunna undersöka mig. Kl 18.58 är jag öppen 10 cm och jag får börja krysta. Vilken befrielse! Nu vet jag att det är nära och hur jag ska göra. Evert tycker fortfarande att jag är borta men jag var så kocentrerad på vad jag skulle göra och visste precis hur jag ville ha de. Narkosen hinner inte lägga någon ryggbedövning den här gången heller för 19.14 föds vår fina kille. Känslan när man får upp den mjuka, värma , våta kroppen på magen är helt obeskrivlig. Inget kan mäta sig med den lycka man känner. Det tar ett tag för moderkakan att komma ut den här gången också. Var så orolig innan att jag skulle spricka mycket den här gången också men det hade bara blivit en liten bristning. Inga stygn! Moderkakan kommer ut de tror att den är hel. Det skulle senare visa sig att det inte var så men det visste jag ju inte då. Edvin fick 9 och 10 i apgar och var hur fin som helst. Jag hade bestämt mig stt jag skulle må bra efter förlossningen så jag kunde duscha där och det gjorde jag också. Men först fick vi den berömda fikabrickan. Jag fattar inte att mackor är så gott när man fått barn. Vi var kvar på förlossningsrummet rätt länge för det blev personalbyte precis. Så vi passade på att ringa alla nära och kära. Hemma hos mamma var det studentfest och alla hälsade och grattade. Edvin åt hur fint som helst och jag kunde inte ha varit lyckligare!
Förlossningsberättelse Naima
Natten mot den 1 september har jag svårt att sova. Ligger och vänder mig och har vad jag tror är förvärkar. Går på toa vid ett och ser lite slem. Ropar på Evert och vill att han ska kolla också. När jag reser mig från toa känner jag hur det rinner längs benen. Evert ringer förlossning och de säger att jag ska ta det lugnt och om det kommer mer ska vi komma in. Sätter mig i soffan en stund och känner några fler värkar. Sen när jag stiger upp kommer det mer vatten så vi bestämmer oss för att åka. Bilresan går lugnt till eftersom jag inte har jätteont.
Kommer in på förlossningen vid fyra på morgonen. Vi blir visade in i ett undersökningsrum och de tar en kurva . De syns att jag har värkar men att de inte är så starka och långa men de kommer med ca 5-6 minuters mellanrum. De undersöker mig och jag är öppen 1 cm. Suck tänker. Vi nu blir vi hemskickade. Vi blir visade in i ett förlossningsrum och jag får lägga mig för att vila. Vi sju får vi frukost och vid nio kommer en läkare. Jag blir undersökt och har inte öppnat mig något mer. De skickar ut oss för att gå. Vi går i ca 2 timmar. När vi kommer tillbaka till förlossningen blir jag undersökt men inget har hänt, värkarna är likadana som förut. Det bestäms att vi ska gå till patienthotellet för att vila och försöka sova lite. Vi kommer till hotellet vid två och jag somnar som en stock. När jag vaknade gick Evert och köpte mat. Sen tittade vi på tv och sov lite mer. Vid tio blir värkarna starkare. Jag duschar och försöker röra på mig. Så håller det på hela natten. Vi växelvis tittar på tv, duschar och masserar. Vid fyra orkar jag inte länge vi börjar så smått plocka ihop, halv 6 checkar vi ut och går tillbaka till förlossningen. Återigen in i ett undersökningsrum och nu är värkarna lite starkare men jag har bara öppnats 2 cm. Vi får flytta in på bb. De kommer med frukost och alvedon, morfin och sömntablett till mig så att jag ska få sova. Jag slocknar vid 9 och vaknar strax före tolv. Då kommer de och gör en ny kurva nu har jag öppnats nästan 4 cm men barnmorskan töjde lite så det blev fyra. De frågar om vi vill ta hål på hinnan för att det ska gå snabbare. Det vill vi så vi flyttas in på förlossningen igen i samma rum som tidigare. De sticker hål på hinnan och en ny kurva tas. Nu blir värkarna något starkare och längre. Jag står hela tiden upp i en evastol. Vid tre tycker de att de borde ha hänt mer och det bestämms att värkstimmulerande dropp ska sättas in. Vi börjar med tolv droppar per minut och nu börjar det hända grejer. När droppet är uppe i 48 droppar per minut frågar de om jag vill prova lustgas. Jag provar och det känns mycket bättre. Jag står fortfarande upp men när droppet är uppe i 60 droppar per minut så lägger jag mig i sängen. Bara någon minut efter att jag lagt mig i sängen så blir värkarna jättestarka och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Nu är jag öppen 8 cm och i ett töcken av smärta, lustgas, trötthet och frustration över att det inte är färdigt snart övertalas jag att ta en epidural (fast jag bestämt sedan länge att jag absolut inte skulle ha någon). Narkosläkaren kommer och hon förstår knappt svenska och bryter nått ohyglit på ryska. Jag ombeds säga till när jag har värk för då kan de inte lägga den. Jag säger, nu har jag värk och då sticker narkosläkaren en bedövningsspruta där de ska lägga epiduralen. Den smärta jag upplever av den sprutan var värre än all smärta under hela förlossningen. Jag säger stopp jag vill inte ha någon epidural. jag får som jag vill efter lite övertalning och narkosläkaren försvinner. Nu blir jag undersökt igen och nu är jag öppen 9 cm. Jag tar några värkar till och en barnläkare kommer in. Nu blir jag orolig. Men det var ingen fara hon skulle bara bedömma varför hjärtljuden gick ner på bebis. Jag får lägga mig på sidan och genast förbättras bebis hjärtljud. Nu säger jag att jag vill krysta. Aldrig säger barnmorskan. Jag ger mig inte och nu kan jag inte stå emot längre utan börjar krysta. Jag har kryst värkar i 45 minut och kl 19.17 kommer vår älskade Naima till världen. Hon gallskriker nästan innan hon fått ut huvudet fått ut huvudet. Evert klipper navelsträngen men det kommer jag inte ihåg något av. Jag tror att allt är över men så är det inte. Moderkakan vill inte komma ut och de måste försöka trycka och dra ut den. Det gör fruktansvärt ont. De höjer droppet igen och efter ca 45 min kommer den ut. Men den ser lite konstig ut men bm tror att den är hel. Men nu måste det ju vara över tänker jag men så är det såklart inte. Nej, nu ska det sys. Ajajaj säger jag bara. Vi får fika och jag ska försöka resa mig upp, allt blir svart och jag hör någon säga åt mig att lägga mig. Jag får dropp och de sänker ner huvudändan på sängen. Efter ett litet tag blir de klarare igen. Då kommer en barnmorska in och säger att jag måste ringa min mamma för hon har ringt och varit orolig. Jag ringer och hon är rätt så uppriven för att jag inte hört av mig på hela dagen. Vi har på något sätt missuppfattat varandra och hon trodde att jag skulle ringa när vi gick tillbaka till förlossningen så hon trodde att det hänt något när vi inte hörde av oss. Min styvpappa är gråtfärdig och har inte kunnat jobba på hela dagen. Jag säger till mamma, gissa vad det blev? Hon bryter ut i tårar och skriker har du redan fått?! Ja säger jag. Gissa vad det blev. Hon säger jag kan inte. Och då säger jag en Naima!! Mamma bryter ut i ännu fler tårara och sen vill hon veta att allt är bra och så. Vi lägger på och jag försöker än en gång kliva upp men det går helt enkelt inte. Jag får åka säng in på bb. Jag blir tillsagd att jag ska ligga till nästa dag iallafall och de tömmer blåsan på mig. Nästa morgon kommer jag ur sängen och in på toa men innan jag hunnit tillbaka till sängen snurrar världen och jag är vit som ett lakan. Jag blir sängliggade ännu en dag . Så håller det på till dag nummer tre på bb då äntligen känner jag mig pigg och går ut i sammlingsrummet och tittar lite på idol. Naima var jättesnäll på bb och Evert och hon fick en bra start. Han blev ju tvungen att göra allt utom att mata henne eftersom jag inte fick kliva upp.Dagen när vi skulle åka hem får vi veta att Naima är lite gul så vi måste ta prov på henne för att se om hon behöver sola. Provet strular och vi blir kvar en dag extra. Nästa dag ska de försöka ta ett nytt prov. Det visar lite förhjda värden men inte så mycket att hon måste sola. Äntligen får vi åka hem!På vägen hem stannar vi till utanför Åshammra så mamma får titta på henne genom bilfönstret. Naima är det finast som finns och vi älskar henne över allt annat!
Kommer in på förlossningen vid fyra på morgonen. Vi blir visade in i ett undersökningsrum och de tar en kurva . De syns att jag har värkar men att de inte är så starka och långa men de kommer med ca 5-6 minuters mellanrum. De undersöker mig och jag är öppen 1 cm. Suck tänker. Vi nu blir vi hemskickade. Vi blir visade in i ett förlossningsrum och jag får lägga mig för att vila. Vi sju får vi frukost och vid nio kommer en läkare. Jag blir undersökt och har inte öppnat mig något mer. De skickar ut oss för att gå. Vi går i ca 2 timmar. När vi kommer tillbaka till förlossningen blir jag undersökt men inget har hänt, värkarna är likadana som förut. Det bestäms att vi ska gå till patienthotellet för att vila och försöka sova lite. Vi kommer till hotellet vid två och jag somnar som en stock. När jag vaknade gick Evert och köpte mat. Sen tittade vi på tv och sov lite mer. Vid tio blir värkarna starkare. Jag duschar och försöker röra på mig. Så håller det på hela natten. Vi växelvis tittar på tv, duschar och masserar. Vid fyra orkar jag inte länge vi börjar så smått plocka ihop, halv 6 checkar vi ut och går tillbaka till förlossningen. Återigen in i ett undersökningsrum och nu är värkarna lite starkare men jag har bara öppnats 2 cm. Vi får flytta in på bb. De kommer med frukost och alvedon, morfin och sömntablett till mig så att jag ska få sova. Jag slocknar vid 9 och vaknar strax före tolv. Då kommer de och gör en ny kurva nu har jag öppnats nästan 4 cm men barnmorskan töjde lite så det blev fyra. De frågar om vi vill ta hål på hinnan för att det ska gå snabbare. Det vill vi så vi flyttas in på förlossningen igen i samma rum som tidigare. De sticker hål på hinnan och en ny kurva tas. Nu blir värkarna något starkare och längre. Jag står hela tiden upp i en evastol. Vid tre tycker de att de borde ha hänt mer och det bestämms att värkstimmulerande dropp ska sättas in. Vi börjar med tolv droppar per minut och nu börjar det hända grejer. När droppet är uppe i 48 droppar per minut frågar de om jag vill prova lustgas. Jag provar och det känns mycket bättre. Jag står fortfarande upp men när droppet är uppe i 60 droppar per minut så lägger jag mig i sängen. Bara någon minut efter att jag lagt mig i sängen så blir värkarna jättestarka och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Nu är jag öppen 8 cm och i ett töcken av smärta, lustgas, trötthet och frustration över att det inte är färdigt snart övertalas jag att ta en epidural (fast jag bestämt sedan länge att jag absolut inte skulle ha någon). Narkosläkaren kommer och hon förstår knappt svenska och bryter nått ohyglit på ryska. Jag ombeds säga till när jag har värk för då kan de inte lägga den. Jag säger, nu har jag värk och då sticker narkosläkaren en bedövningsspruta där de ska lägga epiduralen. Den smärta jag upplever av den sprutan var värre än all smärta under hela förlossningen. Jag säger stopp jag vill inte ha någon epidural. jag får som jag vill efter lite övertalning och narkosläkaren försvinner. Nu blir jag undersökt igen och nu är jag öppen 9 cm. Jag tar några värkar till och en barnläkare kommer in. Nu blir jag orolig. Men det var ingen fara hon skulle bara bedömma varför hjärtljuden gick ner på bebis. Jag får lägga mig på sidan och genast förbättras bebis hjärtljud. Nu säger jag att jag vill krysta. Aldrig säger barnmorskan. Jag ger mig inte och nu kan jag inte stå emot längre utan börjar krysta. Jag har kryst värkar i 45 minut och kl 19.17 kommer vår älskade Naima till världen. Hon gallskriker nästan innan hon fått ut huvudet fått ut huvudet. Evert klipper navelsträngen men det kommer jag inte ihåg något av. Jag tror att allt är över men så är det inte. Moderkakan vill inte komma ut och de måste försöka trycka och dra ut den. Det gör fruktansvärt ont. De höjer droppet igen och efter ca 45 min kommer den ut. Men den ser lite konstig ut men bm tror att den är hel. Men nu måste det ju vara över tänker jag men så är det såklart inte. Nej, nu ska det sys. Ajajaj säger jag bara. Vi får fika och jag ska försöka resa mig upp, allt blir svart och jag hör någon säga åt mig att lägga mig. Jag får dropp och de sänker ner huvudändan på sängen. Efter ett litet tag blir de klarare igen. Då kommer en barnmorska in och säger att jag måste ringa min mamma för hon har ringt och varit orolig. Jag ringer och hon är rätt så uppriven för att jag inte hört av mig på hela dagen. Vi har på något sätt missuppfattat varandra och hon trodde att jag skulle ringa när vi gick tillbaka till förlossningen så hon trodde att det hänt något när vi inte hörde av oss. Min styvpappa är gråtfärdig och har inte kunnat jobba på hela dagen. Jag säger till mamma, gissa vad det blev? Hon bryter ut i tårar och skriker har du redan fått?! Ja säger jag. Gissa vad det blev. Hon säger jag kan inte. Och då säger jag en Naima!! Mamma bryter ut i ännu fler tårara och sen vill hon veta att allt är bra och så. Vi lägger på och jag försöker än en gång kliva upp men det går helt enkelt inte. Jag får åka säng in på bb. Jag blir tillsagd att jag ska ligga till nästa dag iallafall och de tömmer blåsan på mig. Nästa morgon kommer jag ur sängen och in på toa men innan jag hunnit tillbaka till sängen snurrar världen och jag är vit som ett lakan. Jag blir sängliggade ännu en dag . Så håller det på till dag nummer tre på bb då äntligen känner jag mig pigg och går ut i sammlingsrummet och tittar lite på idol. Naima var jättesnäll på bb och Evert och hon fick en bra start. Han blev ju tvungen att göra allt utom att mata henne eftersom jag inte fick kliva upp.Dagen när vi skulle åka hem får vi veta att Naima är lite gul så vi måste ta prov på henne för att se om hon behöver sola. Provet strular och vi blir kvar en dag extra. Nästa dag ska de försöka ta ett nytt prov. Det visar lite förhjda värden men inte så mycket att hon måste sola. Äntligen får vi åka hem!På vägen hem stannar vi till utanför Åshammra så mamma får titta på henne genom bilfönstret. Naima är det finast som finns och vi älskar henne över allt annat!
onsdag 6 januari 2010
Ett försök..
Ja, nu ska jag göra ett försök att blogga... Om mina barn är det tänkt. Kan ju börja med att berätta att mina fina små änglar heter Naima och Edvin. Naima är född den 2 september -07 och Edvin är född den 20 maj -09.
Just nu håller pappa Evert på att lägga Edvin och Naima tittar på Oskar på barnkanalen.
Det är alldeles för kallt ute (-26) för att kunna göra något vettigt så idag har vi bara varit inne och lekt.
Hoppas att Naima tänker sova i normal tid idag och inte som de senaste dagarna när hon inte somnat för 22. Det är lite försent när man är så liten.
De här sista två veckorna har varit händelserika på utvecklingsfronten för båda barnen. Naima blev helt torr den 25 december. Och Edvin har lärt sig att sitta och nästan krypa. Han kan men det går fortare att åla..;)
Vi kan ju hoppas på att jag kan skriva en gång i veckan iaf. Det är vad jag siktar på.... Och blir det mer är det ju bara ett plus!
Ha det bra!
Just nu håller pappa Evert på att lägga Edvin och Naima tittar på Oskar på barnkanalen.
Det är alldeles för kallt ute (-26) för att kunna göra något vettigt så idag har vi bara varit inne och lekt.
Hoppas att Naima tänker sova i normal tid idag och inte som de senaste dagarna när hon inte somnat för 22. Det är lite försent när man är så liten.
De här sista två veckorna har varit händelserika på utvecklingsfronten för båda barnen. Naima blev helt torr den 25 december. Och Edvin har lärt sig att sitta och nästan krypa. Han kan men det går fortare att åla..;)
Vi kan ju hoppas på att jag kan skriva en gång i veckan iaf. Det är vad jag siktar på.... Och blir det mer är det ju bara ett plus!
Ha det bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)