Förlossningsberättelse Naima

Natten mot den 1 september har jag svårt att sova. Ligger och vänder mig och har vad jag tror är förvärkar. Går på toa vid ett och ser lite slem. Ropar på Evert och vill att han ska kolla också. När jag reser mig från toa känner jag hur det rinner längs benen. Evert ringer förlossning och de säger att jag ska ta det lugnt och om det kommer mer ska vi komma in. Sätter mig i soffan en stund och känner några fler värkar. Sen när jag stiger upp kommer det mer vatten så vi bestämmer oss för att åka. Bilresan går lugnt till eftersom jag inte har jätteont.
Kommer in på förlossningen vid fyra på morgonen. Vi blir visade in i ett undersökningsrum och de tar en kurva . De syns att jag har värkar men att de inte är så starka och långa men de kommer med ca 5-6 minuters mellanrum. De undersöker mig och jag är öppen 1 cm. Suck tänker. Vi nu blir vi hemskickade. Vi blir visade in i ett förlossningsrum och jag får lägga mig för att vila. Vi sju får vi frukost och vid nio kommer en läkare. Jag blir undersökt och har inte öppnat mig något mer. De skickar ut oss för att gå. Vi går i ca 2 timmar. När vi kommer tillbaka till förlossningen blir jag undersökt men inget har hänt, värkarna är likadana som förut. Det bestäms att vi ska gå till patienthotellet för att vila och försöka sova lite. Vi kommer till hotellet vid två och jag somnar som en stock. När jag vaknade gick Evert och köpte mat. Sen tittade vi på tv och sov lite mer. Vid tio blir värkarna starkare. Jag duschar och försöker röra på mig. Så håller det på hela natten. Vi växelvis tittar på tv, duschar och masserar. Vid fyra orkar jag inte länge vi börjar så smått plocka ihop, halv 6 checkar vi ut och går tillbaka till förlossningen. Återigen in i ett undersökningsrum och nu är värkarna lite starkare men jag har bara öppnats 2 cm. Vi får flytta in på bb. De kommer med frukost och alvedon, morfin och sömntablett till mig så att jag ska få sova. Jag slocknar vid 9 och vaknar strax före tolv. Då kommer de och gör en ny kurva nu har jag öppnats nästan 4 cm men barnmorskan töjde lite så det blev fyra. De frågar om vi vill ta hål på hinnan för att det ska gå snabbare. Det vill vi så vi flyttas in på förlossningen igen i samma rum som tidigare. De sticker hål på hinnan och en ny kurva tas. Nu blir värkarna något starkare och längre. Jag står hela tiden upp i en evastol. Vid tre tycker de att de borde ha hänt mer och det bestämms att värkstimmulerande dropp ska sättas in. Vi börjar med tolv droppar per minut och nu börjar det hända grejer. När droppet är uppe i 48 droppar per minut frågar de om jag vill prova lustgas. Jag provar och det känns mycket bättre. Jag står fortfarande upp men när droppet är uppe i 60 droppar per minut så lägger jag mig i sängen. Bara någon minut efter att jag lagt mig i sängen så blir värkarna jättestarka och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Nu är jag öppen 8 cm och i ett töcken av smärta, lustgas, trötthet och frustration över att det inte är färdigt snart övertalas jag att ta en epidural (fast jag bestämt sedan länge att jag absolut inte skulle ha någon). Narkosläkaren kommer och hon förstår knappt svenska och bryter nått ohyglit på ryska. Jag ombeds säga till när jag har värk för då kan de inte lägga den. Jag säger, nu har jag värk och då sticker narkosläkaren en bedövningsspruta där de ska lägga epiduralen. Den smärta jag upplever av den sprutan var värre än all smärta under hela förlossningen. Jag säger stopp jag vill inte ha någon epidural. jag får som jag vill efter lite övertalning och narkosläkaren försvinner. Nu blir jag undersökt igen och nu är jag öppen 9 cm. Jag tar några värkar till och en barnläkare kommer in. Nu blir jag orolig. Men det var ingen fara hon skulle bara bedömma varför hjärtljuden gick ner på bebis. Jag får lägga mig på sidan och genast förbättras bebis hjärtljud. Nu säger jag att jag vill krysta. Aldrig säger barnmorskan. Jag ger mig inte och nu kan jag inte stå emot längre utan börjar krysta. Jag har kryst värkar i 45 minut och kl 19.17 kommer vår älskade Naima till världen. Hon gallskriker nästan innan hon fått ut huvudet fått ut huvudet. Evert klipper navelsträngen men det kommer jag inte ihåg något av. Jag tror att allt är över men så är det inte. Moderkakan vill inte komma ut och de måste försöka trycka och dra ut den. Det gör fruktansvärt ont. De höjer droppet igen och efter ca 45 min kommer den ut. Men den ser lite konstig ut men bm tror att den är hel. Men nu måste det ju vara över tänker jag men så är det såklart inte. Nej, nu ska det sys. Ajajaj säger jag bara. Vi får fika och jag ska försöka resa mig upp, allt blir svart och jag hör någon säga åt mig att lägga mig. Jag får dropp och de sänker ner huvudändan på sängen. Efter ett litet tag blir de klarare igen. Då kommer en barnmorska in och säger att jag måste ringa min mamma för hon har ringt och varit orolig. Jag ringer och hon är rätt så uppriven för att jag inte hört av mig på hela dagen. Vi har på något sätt missuppfattat varandra och hon trodde att jag skulle ringa när vi gick tillbaka till förlossningen så hon trodde att det hänt något när vi inte hörde av oss. Min styvpappa är gråtfärdig och har inte kunnat jobba på hela dagen. Jag säger till mamma, gissa vad det blev? Hon bryter ut i tårar och skriker har du redan fått?! Ja säger jag. Gissa vad det blev. Hon säger jag kan inte. Och då säger jag en Naima!! Mamma bryter ut i ännu fler tårara och sen vill hon veta att allt är bra och så. Vi lägger på och jag försöker än en gång kliva upp men det går helt enkelt inte. Jag får åka säng in på bb. Jag blir tillsagd att jag ska ligga till nästa dag iallafall och de tömmer blåsan på mig. Nästa morgon kommer jag ur sängen och in på toa men innan jag hunnit tillbaka till sängen snurrar världen och jag är vit som ett lakan. Jag blir sängliggade ännu en dag . Så håller det på till dag nummer tre på bb då äntligen känner jag mig pigg och går ut i sammlingsrummet och tittar lite på idol. Naima var jättesnäll på bb och Evert och hon fick en bra start. Han blev ju tvungen att göra allt utom att mata henne eftersom jag inte fick kliva upp.Dagen när vi skulle åka hem får vi veta att Naima är lite gul så vi måste ta prov på henne för att se om hon behöver sola. Provet strular och vi blir kvar en dag extra. Nästa dag ska de försöka ta ett nytt prov. Det visar lite förhjda värden men inte så mycket att hon måste sola. Äntligen får vi åka hem!På vägen hem stannar vi till utanför Åshammra så mamma får titta på henne genom bilfönstret. Naima är det finast som finns och vi älskar henne över allt annat!